a new hope

dnr: 0709032333
I slutet av förra milleniet skapade jag min första hemsida. Det var enormt häftigt att kunna publicera nått som alla kunde se, problemet var att ingen gjorde det. Det var nämligen på den tiden när internet var ett fenomen för vissa insnöade och den stora massan stod fortfarande och stampade utanför de uppkopplades församling. Jag hade lagt upp en bild på mig själv, skrivit mitt namn och var mäkta stolt. Jag var 15 år, gick i åttan och det var 13 år sedan.

På den tiden var man pionjär, man kunde saker om nått som de flesta inte visste fanns. Man bröt ny marker och tog steg i teknologins framkant. Men vad hände sen? Tvåtusentalet kom, jag skapade nån hemsida för nån kommité, jag började plugga, startade en egen domän. Jag tittade på vad andra gjorde och gjorde samma sak, ibland lite bättre och ibland lite sämre. Ibland hittade jag på egna saker...men det hände allt mer sällan. Jag skapade nån form av sida där jag la ut texter då och då, ett flertal fotodagböcker, forum, gallerier...ja det mesta. Sen kom bloggandet. Jag fattade ingenting, här hade man kämpat för att göra snygga sidor, kompetenta adminsystem mm och helt plötsligt blev detta var mans egendom...dessutom både bättre och snyggare. På något sett hade tåget kört förbi och jag hade varken kunnat eller orkat hänga med. Den iver som jag hade för 13 år sedan försvann helt och hållet när det poppade upp bloggar som vägbulor i Bromma.

Men inte är jag bitter!

Nu har alla en blogg, även jag ska försöka hitta gnistan och återuppta mitt liv på nätet. Det här är första steget. A new era begins! A new star is rising.

Enough nostalgiskt babbel. Iaf för nu...målet med den här textsamligen är inte att folk ska läsa vad jag skriver utan att jag själv ska göra det...nån gång. Precis som jag idag tycker det är kul att titta igenom mina gamla hemsidor.

Istället tänkte jag prata om en sak som slår mig då och då. Idag har jag nämligen gått till jobbet med en lätt feber. Den var verkligen inte farlig, förmodligen bara nån tiondels grad, men ändå, man känner sig lite hängig och vissen, inte på bettet liksom. Jag är inte den som brukar ha feber och när jag har det är den inte hög...en grad kanske....men den känns, och den märks...och jag blir på uselt, gråtråkigt, lätt irriterat humör.

Jag skulle vilja sätta detta i perspektiv till jorden. Ja faktiskt...emil pratar klimat. Estimat gör gällande att jordens temperatur skall stiga mellan 2 och 6 grader de kommande 100 åren. That's serious business. Hade min temp varit 38,5 hade jag knappt varit människa hade den varit 42,5 hade jag inte varit människa. Frågon är om jorden om 100 år kommer vara någonstans mellan knappt jorden och inte vara jorden alls?

to be continued....nu ska jag kurera mina +0,2 grader. Gonatt!